För det första - igår blev jag moster för tredje gången! Lilla Ofelia kom igår och det ger mig lite hemlängtan. Men jag hoppas på att jag kan åka hem nån helg och hälsa på om ett par veckor. Höstlovet känns så långt borta.

Och för det andra - var i hela friden har jag hamnat någonstans? Hur kan folk vara så underbara? För just nu har vi, eller i alla fall de i min klass, kommit in i en period då allt börjar bli himla slitigt. Man märker att folk börjar bli trötta i kroppen och huvudet och humöret börjar gunga lite. Folk börjar bli lite nedstämda helt enkelt. Och jag fick en liten sån skjuts nu ikväll, när jag satte mig på mitt rum. Helt plötsligt kände jag mig så himla ledsen och ensam, fast jag är allt annat än just det. Men jag slängde upp en liten "dumma deppkväll"-status på Facebook, gick iväg och pratade med Christine ett tag och när jag kom tillbaka hade Jessica och Christoffer sett min status, gett sig ut i rabatten och rivit upp fingrarna för att plocka en ros från busken utanför köket och lägga utanför min dörr. Blev så himla rörd, och eftersom jag redan är trött och nedstämd var jag nära på att börja gråta. Herregud, hur kan man vara så fin?! Jag förstår ingenting.. Jag vågar helt ärligt inte tänka på hur det blir på avslutningen i juni. Och jag vill inte heller, så det ska jag inte göra! Men jag är ganska säker på att det finns nån eller några här som kan bli vänner för livet. Jag är helt övertygad om den saken.