Satt och chattade med en vän till mig, då vi kom in på ämnet planer. Vissa planerar hela sitt liv, andra planerar inte ens kommande helg. Jag, personligen, är nog den senare. Min mor säger att jag "lever i nuet". Och det låter väldigt trevligt tycker jag. Och till viss del stämmer det. Jag ser helst inte tillbaka på det som varit, om det inte varit alldeles underbart roligt. Annars låter jag bli. Jag menar, vad kan man göra åt det  nu?

Jag tittar inte bakåt, men jag kräver inte att se så himla långt fram heller. Jag tar snart studenten och många av mina vänner känner ångest och panik över att de inte vet vad de ska göra. Eller så känner de ångest och panik just för att de vet vad de ska göra. Inte jag, jag känner mig ganska lugn. Jag lever i nuet. Men de andra, de verkar vilja ha halva livet inplanerat. Jobb, studier, resor, umgänget, familj, ja allt. Men varför ska 18åriga ungdomar behöva ha hela livet planerat? Om man har det och trivs med det, toppen! Jag skulle aldrig klara det. Jag skulle få panik över alla planer.


Vad säger du? Hur långt fram vill du att dina planer ska sträcka sig? Vad finns det för risker, enligt dig, med att ha planer för en längre period? Vad finns det för risker att Inte ha det?
Gör din röst hörd, dela med dig av din åsikt!