Idag är det precis tre veckor kvar tills jag tar studenten. Om ungefär en vecka ska alla inlämningsuppgifter och dylikt vara inlämnat. Den 29:e sätts betygen. Och i princip varenda ämne jag haft under året, har jag rester i. Och så jag hade tänkt att plugga idag, till jag fick reda på att jag var tvungen att göra ett inhopp i Dårfinkar och Dönickar. Jag brukar tycka det är kul, men idag var det faktiskt bara jobbigt. Jag hann inte åka hem, behövde lägga ut onödiga pengar på mat, hade inte med mig mina skolpapper (då jag planerat att plugga hemma hela kvällen), och kunde därför inte plugga i skolan de timmar jag satt där och inväntade föreställningen. Det känns hemskt, för jag älskar hela D&D, men idag var det bara jobbigt för psyket.

Idag hade jag även min allra sista sånglektion i skolan. Det var faktiskt riktigt vemodigt. Jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. Ingen mer ensemble, ingen mer sång. Jag behöver gråta. Jag vill ha en präktig jävla anledning till att gråta, för just nu känns det bara som att jag går omkring och är lite halvt tårögd för att jag tycker allting är så sorgligt att lämna och ångesten inför framtiden ständigt gnager i bakhuvudet. Men jag har inte ens tid att gråta ur mig lite av mina spänningar. Nästa vecka, då får jag gråta.

Jag vet att vissa säger "nej, men gråta ska du inte göra!" Men jag är sån. Jag behöver gråta då och då. Ibland av ingen anledning. Det är så jag får ur mig saker, som jag grubblar över. Jag gråter. Och så här när man ska lämna 12 års pluggande bakom sig och börja ett helt nytt steg i livet, då får jag ta mig fan gråta en skvätt.