Jag tror faktiskt det. Jag känner mig mycket mer harmonisk när jag inte tänker.

Idag har jag haft en tänkar-dag. Det slutade inget bra. Jag tänkte att jag skulle försöka komma fram till något vettigt att göra med mitt liv. Jag känner mig lite fast i mitt musicerande för tillfället, och då vill jag försöka inrikta mig på något annat. Men jag vet inte vad. Jag vill göra något kreativt och estetiskt, det känner jag. Att sätta mig och sortera papper - nej tack!

Problemet är att jag kommer inte på nåt. Jag tycker inte jag kan något. Vilket är fel och rätt på samma gång. Jag kan. Jag kan en himla massa! Men inte i den grad att jag någonsin blir nöjd med det jag gör. Jag kan sy, laga mat, teckna. Jag kan - men inte sjutton är jag bra på det. Laga mat är jag hyfsad på, men jag vill inte spendera dagarna framför spisen. Jag blir så rastlös. Så vad gör man? Tar man något, intalar sig själv att man faktiskt inte måste få perfekta resultat hela tiden (vilket man faktiskt inte måste, man kan heller inte Vara perfekt. Faktum är att mamma har hängt en liten tidningsnotis på kylskåpet med rubriken "10 sätt att inte vara perfekt". Helvettig sak, faktiskt!) och gör det ändå, och kämpar med de dåliga resultaten? Eller tar man sig an något man tycker är halvkul, för att man känner sig dåligt, och ger sig sjutton på att bli bättre, för att faktiskt se om det är så roligt som man tror att det kanske, eventuellt och möjligtvis kan vara, fast man inte är säker?
Det känns som samma sak, tycker jag. Ändå vill jag inte något av det.

Men ärligt, vad gör man? Vad gör man när man känner sig usel på allting förutom en sak, som verkar omöjlig att få en vettig inkomst från? You tell me.